Jag får en klump i magen när jag hör ljudet av kyrkklockor. När klockorna ringer på fredagar, som idag, känns det extra mycket. Det hugger till i hjärtat. Fem begravningar på två år har kanske satt sina spår.. 

Om man blir van? Nej. Däremot skrämmer det mig att jag verkar bli mer och mer avskärmad. Bygger upp nåt sorts försvar för att klara av nästa käftsmäll. Det låter så negativt, jag vet, men varje gång jag tar ett litet steg uppåt är det någon som slår en slägga i huvudet på mig. Sen ligger man där på botten och undrar vad fan som hände, tills man är korkad nog att börja klättra igen.

Nu har klockorna slutat ringa, för den här gången.

Det ska jag skåla för.

Allt är inte svart, även fast det kan verka så.

Kanske måste sluta tänka, helt enkelt.

Känslan när man lyssnar på en låt skriven av någon man inte känner, någon man aldrig träffat, som ändå lyckas beskriva exakt hur man kände under en speciell tid i livet.

Jag ser ut som ett bombnedslag (inte i ordets positiva bemärkelse), lägenheten likaså. Fickorna är tomma och hjärtat skriker. Tankarna är utslitna men ändå står hjärnan utan utmaning. Jag behöver bli inspirerad, hitta ett mål och fokusera på något. Har insett att jag lever för mycket i det förflutna, i allt jag älskade med att vara ung och galen. Tänker ofta tillbaka, tittar på bilder.. Numera är folk mammor & pappor, utbildade, världsvana. Och vad är jag?

Jag lyckades doppa ena armen på min Piece of Norway i toaletten idag.. Innan jag hade hunnit spola.

Funderar på att sy in en såndär lucka i baken, för det är så besvärligt att behöva ta av sig hela dräkten varje gång nöden kallar.

Jennifer - utan sömn och inspiration

Det här med att börja blogga igen gick ju inget vidare, trots att mitt behov av att uttrycka känslor blivit betydligt större de senaste månaderna. Jag har helt enkelt inte riktigt vetat hur jag ska göra med allt som skett runt omkring mig. Det är otroligt svårt att sätta ord på, och sammanfatta det jag känner just nu. För ögonblicket försöker jag bara förstå att två viktiga personer i mitt liv inte längre finns. Att just dessa två, på så olika sätt skulle ryckas ifrån mig med endast 13 dagars mellanrum har blivit lite för mycket för mig att hantera. Dom begravdes dessutom samma dag, samma tid. Fysiskt var jag på en begravning, men i tanken var jag på två.

Min älskade farfar, snyggast i stan! Du hade så mycket liv kvar i dig, och det känns inte rättvist att du skulle lida precis som farmor.. Tack för allt du gjorde, alla gånger du ställde upp. Du var en klippa i mitt liv och du lämnar ett otroligt stort tomrum efter dig.

Och Mattias.. Fina, fina Mattias. Du har haft en given plats i mitt hjärta ända sen den där första kvällen för mer än åtta år sen. Jag är ledsen för allt som hände då och nu, och det tror jag att du också är. Vi var nog inte menade för varandra, men jag är evigt tacksam för att du visade mig hur det ska kännas när man är förälskad.

Jennifer - med ett ekande hjärta..

Inatt var jag lycklig! Jag hade ett bra jobb, massor av pengar och jag flög helikopter med pappa och Kevin Costner. Farmor var där.. Det var sommar och sol och mina ben var bruna. Midjan var smal och i den svartlackade helikoptern satt min drömprins från förr. Vi var kära.. Vi flög till viktiga platser och gjorde viktiga saker, utan ett enda bekymmer. Sen ringde telefonen, och jag vaknade. 

Jag har inga pengar och inget viktigt jobb. Midjan är förvisso smal, men inte resten. Jag flyger inte till soliga städer med filmstjärnor i sällskapet och jag har inga brunbrända ben. Ute är det höst och minusgrader. Vintern knackar på dörren. Andra längtar efter julpynt och pepparkakor. Jag längtar efter ett liv.. När börjar det? När är det min tur? Har jag missat tåget?

Jennifer - living the dream..

Vet inte för vilken gång i ordningen jag gör ett försök att börja blogga igen. Det är helt klart något som hela tiden drar mig tillbaka. Kanske inte till bloggandet för bloggandets skull, utan mest till skrivandet. Jag har uppenbarligen ett stort behov av att uttrycka mina tankar och känslor, men trots att jag fått talets gåva så skriver jag hellre. Då kan man ångra sig, och radera. En funktion som förövrigt inte finns i livet annars. Radera, alltså. Ångra sig, det gör man kanske mer än man borde.

Jennifer - lite äldre, men knappast klokare.